Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Andliga rörelser i Helsingland - VIII. Andliga rörelser i Söderhamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I HELSINGLAND. 799
en och annan, som trodde på Herren. Det berättas af en mycket
gammal kvinna, att hon från sin barndomstid minnes tvenne
personer, en man och en kvinna, som fruktade Gud, voro mycket
besynnerliga och höllos såsom dårar af andra människor.
Mannen, hvilken hette Winberg, synes hafva varit besjälad
af profetians ande. Han bodde i en gård vid Västra Storgatan
och förutsade på den tiden, då ingen människa visste om några
järnvägar, att »en eldhäst i framtiden skulle gå fram och åter
efter Västra Storgatan». Sedan 1886 har ock »eldhästen» dag
ligen gått fram och åter på denna plats, ty järnvägen går fram,
där gatan fordom legat. Så hade han ock förutsagt, att män
niskorna på långa afstånd skulle komma att samtala med hvar
andra i luften; något som ock i vår tid blifvit en verklighet. Ett
par andra förutsägelser rörande Söderhamn hafva också gått i
fullbordan. Men ezn, som talar om en svår hemsökelse öfver
staden för dess ondska, har ännu icke inträffat.
Kvinnans namn var Bäckström, en gammal sjömansänka,
som synes hafva varit mycket gudfruktig fastän i mycket ganska
egendomlig. Hon hade bland annat för sed att hvarje sommar
uppe på det höga »Östra berget» under bar himmel sätta upp
och väfva tvenne väfvar. När hon började detta arbete, plägade
hon i full förtröstan till Gud säga: >»Nu får du icke låta det
regna, förrän jag har slutat väfva». Och hon lär aldrig hafva
kommit på skam. När hon om söndagarna gick till kyrkan, sågs
hon ofta böja knä på gatan och bedja till Gud. Och, då hon
skulle gå till nattvarden, var hon iklädd en helhvit klädning med
ett svart kors på ryggen. Vid sådana tillfällen knäböjde hon
tre å fyra gånger, då hon gick upp i trapporna till kyrkan. In
uti densamma midt i korsgången böjde hon knä för sista gången.
Sedan tog hon plats i en bänk. Hon var mycket hånad, ja, rent
af utskrattad för sin fromhet, men själf var hon såsom alldeles
död för allt sådant. |
Tiden mellan 1840 och 1850 funnos i Söderhamn några tro
ende, en handfull i jämförelse med den stora hopen. Dessa tro
ende — nästan uteslutande kvinnor — gingo tillsamman i stadens
utkanter, läste en predikan af Luther eller någon annan författare,
bådo till Gud och sjöngo Sions nya sånger. På detta sätt fingo
de sina andliga lifsbehof tillgodosedda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
