Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 50. Andliga rörelser i Uppland - III. Johan Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
906 FEMTIONDE KAPITLET.
Redan vid 8 års ålder öfverflyttad till Sverige växte han upp
i ett ytterst fattigt hem men i ett hem, där både far och mor
»arbetade» för att blifva »saliga». Hans fader böjde alltid sina knän,
så snart Jesu namn nämndes, och modern tillhöll sina barn att
hvarje söndag sitta orubbligt stilla, medan hon läste en 3 tim
mars lång predikan. Någon skola bevistade han icke, emedan
ingen sådan fanns på den tiden, utan han lärde sig läsa vid
moderns spinnrock. Läroböckerna varo katekesen, psalmboken
och nya testamentet. Innan han ännu fyllt 8 år, kunde han
katekesen utantill. »Hvad jag läste», berättade han, »stod oftast
öfver min fattningsgåfva, så att jag arbetade med förskräckliga
drömmar om nätterna. Gud välsignade dock det lästa, så. att
jag uppväxte under en brinnande längtan efter frälsning, men
mörkret var stort och gudsfruktan, där den fanns, trälaktig. Min
moder kunde ej ge annat råd, än att Jesus skulle nog göra allt
godt, om jag blott gjorde en sann bättring, men detta var mig
platt omöjligt.
En dag, när jag var i djup förtviflan, mötte jag en gumma
på vägen. Då tänkte jag, att, om jag hunne taga hundra steg,
innan vi möttes, så skulle jag bli salig. Med klappande hjärta
började jag räkna, och se, just som vi voro midt för hvarandra,
räknade jag 100. Det kändes ljufligt i mitt hjärta; jag skulle
dock bli salig om ock med knapp nöd. Men snart kommo åter
mörker och förtviflan, och så fortsatte jag under 3 år att sucka
under stor fruktan och bäfvan, så att jag till sist rent af började
tvifla, att någon Gud fanns. Efter någon tid öfvervanns dock
denna frestelse, men nöden var dock så stor, att min hälsa led.
Vi bodde vid denna tid i Påta, Österåker. Julaftonen 1846 in
somnade jag af mattighet vid bordet, och, då syskonen skrattade
däråt, brast jag ut i häftig gråt, ropande: ”Skratta ni också
öfver, att jag sofver i mina synder’»? hvarefter jag kastade mig
på sängen och grät med blott några minuters uppehåll då och
då ända till tredjedag jul. Men ingen kunde gifva mig ett tröste
ord. Våren 1847 kom min konfirmationstid. Prosten Malmgren
var en nitisk man, men hufvudsumman af hans undervisning var:
"Och när du lefvat, som du bort, För dig han öppnar himlens
port. Jag kämpade ock mycket att bli rätt värdig till natt
vardens begående, men desto mer olycklig blef jag. Så kom då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
