Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 54. Andliga rörelser i Västergötland - I. Roparne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1028 FEMTIONDEFJÄRDE KAPITLET.
uppgifver han, att fenomenet började med vissa kroppsskakningar
och konvulsiva rörelser, hvarpå de sjuka föllo baklänges och af
domnade, i hvilket tillstånd de sedan, efter uppvaknandet, sade
sig hafva sett syner. Lika litet som skakningarna och dvalan
tycktes bero af de sjukas frihet, lika eller åtminstone nära nog
lika ofrivillig syntes äfven sjukdomens tredje yttring, predikandet,
i allmänhet vara. >»Alla berättelser», säger biskopen, »samman
stämde däruti, att, förrän den inre driften kommer, kan den,
som befinner sig i detta sjukdomens stadium, icke predika; men
drifves han af det inre nödtvånget, så kan han med bästa vilja
och föresats väl för någon stund uppskjuta predikandet men icke
fullkomligt afstå därifrån». - Innehållet af de »sjukas» tal eller
predikningar bestod i de enklaste uppmaningar till bättring och :
afhållelse från alla slags synder, bland hvilka särskildt nämndes
kortspel, dryckenskap, dans och ett högfärdigt lefverne äfvensom
prydnader i klädedräkt. Ofta förutsades världens snart före
stående undergång, och tillades varningar, förmaningar och upp
muntringar med anledning af de syner, som varit den talande
förunnade. Psalmer och Sions sånger sjöngos som oftast.
Bland allmogen synes, enligt Butsch, den allmännaste me
ningen hafva varit den, att »predikosjukan» borde betraktas
såsom ett omedelbart gudomligt under till benådning för dem,
som hade »sjukdomen», men till varning och väckelse för dem,
som sågo de sjuka och hörde deras tal. Bland de mera bildade
åter förnekade många »sjukdomens> tillvaro och förklarade allt
samman antingen för ett uppsåtligt, af begär efter vinning och
utmärkelse föranledt svek eller ock för ett själfbedrägeri, upp
kommet dels af en öfverspänd och förvillad religionskänsla, dels
af en i människonaturen nedlagd härmningslust. För egen del
trodde sig biskop Butsch kunna anse det sällsamma fenomenet
för en i grunden kroppslig, ehuru själen på ett eget sätt afficie
rande sjukdom. Han uttalar ock den förmodan, att »prediko
sjukan» hörde till den klass af verkningar, hvilka man hänfört
till den s. k. animala magnetismen. — Vi hafva förut i detta arbete
(sid. 490 ff.) visat, att äfven biskop Agardh i Karlstad hyste i
denna fråga samma mening.
Ett helt annat omdöme om roparne finna vi hos personer,
hvilka själfva äro kända såsom med Guds vägar förtrogna. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
