Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 65. Andreas Fernholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1476
SEXTIONDEEEMTE KAPITLET.
möjligt. Då någon frågade honom om anledningen till detta steg,
svarade han endast i ett privat bref och ej offentligt: »Det var
hufvudsakligen, därför att jag framställde försoningsläran med
skriftens eget uttryckssätt och icke med den katolska teologiens
omklädnad, samt därför att jag betonade församlingarnas rätt att
själfva afgöra sina angelägenheter utan intrång af något som
helst prästerskap, som jag blef utskjuten. Broder frågar kanske
med förvåning, om jag verkligen blef utskjuten och icke utgick
frivilligt. Ja, jag mottog bref från den styrande kommittéen i
Stockholm, hvari jag fick veta, att jag ej längre kunde och skulle
fördragas, och så drog jag mig undan, utan att störande och
för-samlingsfördärfvande åtgärder behöfde vidtagas för att få mig
utesluten». — »På den plats, han vistades, stod han emellertid allt
framgent på god fot med baptisterna och predikade emellanåt på
deras lokaler», upplyser hans biograf S. S.
Det säger sig själft, att Fernholm under sin okufliga kamp
mot kyrklig och världslig villfarelse ofta var utsatt för häftiga
anfall från motståndarnes sida. Att han under stridens hetta en
och annan gång förifrade sig, ja, att han i sina reformatoriska
sträfvanden någon gång gick för långt och för skoningslöst till
väga, det var han — så snart han därom blef öfvertygad —
själf den förste att bekänna.
Ekonomiska trångmål kommo honom ofta tilj del. Det sista
året i Göteborg t. ex. hade han endast 500 kr. i lön. Sådana
saker oroade honom emellertid föga, såsom icke heller
orättfärdiga och okunniga människors hån och förebråelser; men, då
hans vänner någon gång sveko honom, blef sorgen honom
outsägligt tung. Det var vid sådana tillfällen äfvensom vid tider
af öfversvallande glädje i Herren, han hängaf sig åt helig
skaldekonst och liksom uttömde sitt hjáirtas innehåll inför Gud. I
sorgens timmar sjöng han sålunda sången »från mörker till ljus»:
På lifvets gåta grubblande jag gick vid hafvets strand,
Och bölja efter bölja kom och vräktes upp mot land.
Jag tänkte då: Se här en bild af mina lefnadsår:
Som vågen kommer ett igen, som hafvets våg det går.
Hvad är mitt lif och hvad den värld, som här kring mig jag ser?
Säg, är det allt en villa blott, ett irrsken, intet mer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
