Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 71. Religionsförföljelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i592
SJUXTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
en lärare framställdes, innebure en indirekt uppmaning för dem att
begifva sig dit, var i strid med skolrådets vilja, sökte han göra troligt,
att, då ordföranden haft sig bekant, att tvenne lärarinnor deltogo i
söndagsskolarbetet å gamla missionshuset, det varit ett skäl för honom att
handla, som han gjorde. Härpå svarade ordföranden, att det visserligen
ej varit honom obekant, att lärarinnor undervisat i söndagsskolan både å
gamla och nya missionshuset, och hade han därför för att draga barnen
ifrån missionshusen sammankallat hela lärarinnekåren och bedt densamma
försöka att hålla söndagsskola i sina respektiva klasser c ch sedermera
särskildt påmint de två nämnda lärarinnorna om det skadliga i att draga
barnen på missionshusen. Sedan därefter Palmqvist fick afträda,
stannade skolrådet efter en stunds öfverläggning vid det bes.utet, att herr
Palmqvist uppfört sig oskicklig i sitt kall, öfverskridit sin befogenhet som
lärare, bidragit till söndring i kyrkligt afseende, för hvilket sista han en
gäng erhållit förmaning af skolrådet, hvarför han gjort sig förtjänt af en
sträng varning att för framtiden taga sig till vara för dylika tilltag, så
kärt det honom vore att blifva vid sin tjänst bibehållen, och skulle
denna-varning honom skriftligen efter nästa skolrådssammanträde meddelas».
Den 4 nästföljande juni tilldelade skolrådet Palmqvist en
varning af ofvannämnda innehåll.
I motiveringen för denna sin varningsåtgärd säger
skolrådet bl. a.:
»För hvarje rättsinnig lärare i en evangelisk-luthersk skola inom
den svenska statskyrkan, där barnen författningsenligt skola undervisas i
den rena evangelisk-lutherska läran, måste det vai’a en oafvislig plikt att
söka bevara sina lärjungar ifrån allt, som i ringaste mån kan vara ägnadt
att föra dem bort från vår kyrkas bekännelse samt dess ordning och
ämbete. Då herr Palmqvist svårligen kan vara omedveter om, att den
riktning, som representeras å nya missionshuset, ingalunda är en vän till
vår statskyrka, så kan hans yttrande till lärjungarne i hans klass, ’att
han icke ansåge det skadligt utan tvärt om nyttigt’ för dem att å nämnda
missionshus åhöra barnpredikan, lindrigast sagdt ej bevisa annat än en
synnerligen hög grad af brist på skicklighet såsom lärare, det måste hos
en lärare i en evangelisk-luthersk skola stämplas såsom höjden af bristande
lärarevishet.
Men herr Palmqvists ifrågavarande åtgörande bevisar äfven
reflekterad försumlighet i lärarekallets utöfvande. I annat fall låter det
sig svårligen förklara, hvarför han fann sig föranlåten att särskildt
framhålla, att han ej ansåge det skadligt för barnen att åhöra nämnda
barnpredikan. För så vidt någon mening finns i dessa ord, så måste det
väl vara denna, att herr Palmqvist visste med sig, att denna hans åsikt
om oskyldigheten i åhörandet af en dylik predikan ingalunda delades
af alla, utan att det tvärt om funnes sådana, hvilka måste hysa en
alldeles motsatt åsikt, och att just skolrådet såsom sådant måste befinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
