Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 74. Andliga rörelser i Norr- och Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1668 SJUTTIONDEFJÅRDE KAPITLET.
hvilka på senare tiden ledts af inhysesmannen Nyberg från Pite
landsförsamling. Inom hans hemort har ingen strid uppstått
rörande denna läropunkt men däremot så mycket mer i
Neder-Luleå. Den, som synes hafva försvarat läran om, att själfva
dophandlingen är nya födelsens bad, är Johan Nilsson, en son till
förut omnämnde Nils Peter Ersson. Ännu en annai schism
beträffande dopet har uppstått i Neder-Lule församling. De finnas
nämligen, som säga, att barnen ej behöfva någon döpelse för att
blifva Guds barn, emedan de förut äro det, ty de barn voro icke
döpta, om hvilka frälsaren sade, att de hörde himmelriket till.
Men de förneka å andra sidan icke, att barndop må äga rum.
Då barnen blifvit födda till världen, säga de, behöfva de badas.
Så är det äfven med det nyfödda Guds barnet; det behöfver
genom dopet ett andligt bad. Hvilken betydelse ietta andliga
bad har, därom är man icke fullt ense. Af de renläriga
separa-tisterna stämplas denna lära såsom en »djäfvulens lära.»
Inom Neder-Luleå hafva således utom bodelli smen, enligt
hvilken dopet är, snart sagdt, allt, följande olika uppfattningar om
dopet gjort sig gällande: i) Den gamla seftara†ismcn, enligt
hvilken döpelsen är nya födelsens bad, med hvilket dock Guds
ord förutom den treenige Gudens namn måste jämle vattnet
begagnas; 2) den separatism, som anser, att man utan ordets
begagnande endast med vattenbegjutning i faderns, sonens och
den helige andes namn är rätt döpt; 3) den baptistiska
seftara-tismen, som anser, att barnen äro Guds barn i ordets andliga
betydelse, innan de döpts, men som ändå ej förkastar barndopet,
ehuru det icke anses hafva stor betydelse.
Det bör märkas, att ingen af ortens prästerskap utöfvade
något inflytande på de andliga rörelserna i denna del af
Norrland under den tid, hvarom vi nu talat. Den enda gudfruktige
men mystiske och oförstådde prästmannen vid den tiden var
kyrkoherden HASSELHUHN i Degerfors. I Bjurholm bodde den
gamle Högbom, som saknade andligt lif och kraft. I Umeå var
skalden A. A. Grafström kyrkoherde. Han var i början ledsen
på läseriet, mest därför, såsom det sades, att hans tjänstefolk
sprang på konventiklarna om kvällarna. För att afstyra detta
anordnade han kvällsandakt i prästgården, hvarvid antingen han
själf eller hans adjunkt läste för husfolket. Men det medförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
