Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 78. Andliga rörelser i Helsingland - IV. Per Persson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1728 SJUTTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
var mycket kraftigt närvarande. Då predikanten ujDpmanade de
närvarande att falla på knä, sökte Persson komma ut, men, då
det icke lyckades, föll han på det ena knäet. Detta gjorde han,
för att, om han sedan blefve hånad för sin handling, han då till
sitt försvar skulle kunna anföra, att han blott fallit på det ena
knäet. Vid 22 års ålder blef det likväl allvar. En af hans
ungdomskamrater dog hastigt, och det var, som om han riktigt
sett honom fara in i förtappelsen. Och han tyckte sig höra dessa
ord: »Helvetet har utvidgat sina käftar och vill uppsluka mig’».
Det blef en allvarlig själsångest, en kamp på lif och död, som
varade i 6 veckor. Till sist blef förtviflan så stor, att han sökte
förkorta sitt lif. Men då kom detta bibelställe för honom:
»Berg-en skola väl vika och högarna falla» etc, och med detsamma
var han löst och började tacka och prisa Herren. Hans närmaste
trodde nu, att han blifvit vansinnig. Genast började han tala
med sina medmänniskor om deras själars frälsning och gick ur
hus och i hus. Ett halft år därefter höll han sin första
predikan. Och, ehuru det blott var lagpredikan, han höll i
början, blef det dock stor väckelse, särskildt bland de unga.
Evangelii ljus uppgick dock mer och mer för honom, hvarefter
ock frukterna af hans predikan blefvo större. I början hindrade
jordbruket honom att mera uteslutande ägna sig åt
prediko-kallet, men, sedan han 1866 haft hjärnfeber och varit nära
döden, . började han med allvar regelbundet förkunna Guds ord.
186g mottog han kallelse att verka som kolportör i Norra
Helsinglands missionsförening. Tillsamman med de öfriga
predikanterna i samma förening: Erik Persson i Hassela, Olof
Andersson i Hög, Ströberg i Enånger, Hans Ersson i Rogsta,
verkade han en tid framåt med synbar välsignelse. Ären 1871 —
1877 gick en stor väckelse fram öfver norra Helsingland. Det
fanns då icke en enda socken, som var oberörd. Inga hus kunde
rymma de folkmassor, som samlades, och man höll på långt in
på nätterna att bedja, sjunga och prisa Gud. I somliga socknar
tycktes hvarenda en vara uppskakad och frälsningssökande. Stor
kärlek rådde mellan de omvända. Det var en synnerligt ljuflig
tid, då nådens vindar susade fram. Verksamheten omfattades
vid denna tid — kyrklig som den till största delen var — med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
