Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. Andliga rörelser i Dalarne - Väster-Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svar, att han vore hjärtligt välkommen. I sällskap med
predikanten J. Eriksson från Malung besökte han ett missionsmöte i
Grangärde påskhelgen 1877, då ofvannämnde Olsson, några
troende skollärare samt åtskilliga andra kända vänner samlades
i ett rum i Enbackens skolhus och firade Jesu döds åminnelse,
hvarvid en af skollärarne tjänade. Det var en stund omöjlig att
beskrifva, och alla kände en försmak af himmelens glädje.
Emellertid började man i Carlströms hembygd ana, hvad
som skett, och vid sin hemkomst blef han tillfrågad af en troende
sjuksköterska om den egentliga anledningen till denna resa.
Saken kunde då icke längre döljas, och då upptäcktes, att flera
gingo där med samma bekymmer på sitt hjärta. Man skref då
till en troende pastor Axel Falk i Djura med förfrågan, om han
möjligen ville resa dit samt tjäna dem, som voro i behof däraf.
Han svarade, att sådant icke gick an, men, om de uttoge
prästbetyg och reste till Djura, så fingo de gärna deltaga i
nattvardsgången där. Några gingo då den öfver 4 mil långa vägen till
Djura, deltogo i nattvardsgången där men funno sig icke bättre
till mods, när de kommo därifrån. De sade: »Visserligen är
prästen troende, men icke är det gifvet, att de, som gingo till
nattvarden, voro troende för det». Gång efter annan blef
Carlström ifrigt uppmanad att vidtaga åtgärder för enskild
nattvardsgång i Nås. Han talade vid pastor Falk och bad om råd samt
fick det föga vänliga men afgörande svaret: »Det är underligt,
att man icke vet, hvad man skall göra, i våra dagar; men saken
är väl den, att alla vilja, att yxan skall gå, ehuru ingen vill hålla
i skaftet».
Från denna tid började ett nytt skede i missionsföreningens
utveckling. De troende samlades i all tysthet några få omkring
sin Herres bord samt njöto i fulla drag af hans nåderätter. Men
huru tyst och stilla de än gingo till väga, blef det dock kändt
samt inberättadt för kyrkoherden, och han var icke den, som lät
det vara tyst om den saken. Kyrkorådet sammankallades, och
det beslöts att utfärda offentlig varning för gäckeri med
sakramenten enligt en kungl. förordning af 1656. Detta protokoll
upplästes från predikstolen i kyrkan två söndagar å rad, och de
troende hotades med böter eller fängelse vid förnyad öfverträdelse
däraf. Detta var olja på förföljelsens eld. Smädelser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
