Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 83. Andliga rörelser i Vermland och Dalsland - VII. J. Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2020 ÅTTIONDETREDJE KAPITLET.
förlorat friden med Gud och barnaskapets glädje. Men han började
strax efter inträdet i äktenskapet att innerligt trängta tillbaka
till Gud igen. Barndomens saliga minnen, läsningen af Guds ord
äfvensom hans ställning såsom familjefader manade honom härtill.
Så inträffade äfven en uppskakande händelse, som påskyndade
hans beslut att omvända sig. I hans hem hade infunnit sig en
målaregesäll, hvilken genom dryckenskap förstört sin hälsa och
nu var så sjuk, att han icke orkade begifva sig af längre. Då
Erixon en och annan gång varnade honom för det onda, fick han
jämt till svar: »Det är för sent, det är för sent!» Då en dag
Erixons hustru kom in i rummet, där drinkaren låg, ropade han
o
till henne: »Ah, knäpp upp skjortan vid halsen; jag kväfs!» Hon
efterkom genast hans begäran, men i nästa ögonblick föll han
tillbaka mot bädden vid utropet: »Nu dör jag och far till helvetet»,
och dog i samma stund; och hela ortens befolkning slogs af
häpnad öfver denne drinkares gräsliga död.
Vid midsommartiden några veckor därefter gick Erixon en
söndagsmorgon ut till en äng med bibeln och skriften »Kom
till Jesus» i hand. Det sved bittert i hans samvete, däröfver att
han svikit sin barndoms tro och syndat mot Gud. Sedan han
läst nämnda skrift, kom det för honom att slå upp Es. 53 kap., där
han läste om Kristus samma ord som tillförene den etiopiske
kamreraren: »Han blef sargad för våra öfvertädelser och slagen
för våra missgärningar; näpsten lades uppå honom, att vi skulle
hafva frid, och genom hans sår blefvo vi helade.» Då framträdde
såsom en ny värld för hans syn, allt var rent, en outsäglig glädje
bemäktigade sig hans själ, han kom i hänryckning och förblef så,
tills solen gick ned, då han full af frid återvände hem. Han
hade i sitt hjärtas djup erfarit, att Kristus af Guds nåd smakat
döden till hans synds försoning, och var af idel nåd salig.
Strax därpå började han i Askersunds socken om söndagarna
läsa bibeln och en förklaring ur någon postilla samt sjunga sånger
ur Otto Engströms »Klangårets basun» för sitt husfolk och andra,
som tillstädeskommo. Utan att vara af någon människa därom
påmind samlade han grannskapets barn, undervisade dem om
Jesus och hans välgärningar samt uppmuntrade dem att vandra
såsom ljusets barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
