Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Andliga rörelser i Östergötland - IV. A. F. Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2272 ÅTTIONDESJETTE KAPITLET.
På hösten sistnämnda år sökte och vann Lundmark inträde
såsom elev vid folkskollärareseminariet i Uppsala. Samtidigt med
honom började äfven två andra troende ynglingar sina studier
där. Till en början deltogo de alla tre, ehuru med ondt
samvete, med de öfriga eleverna i skämt och upptåg utan att afgifva
något klart vittnesbörd om Herren. Ehuru de sålunda i sitt
yttre uppträdande föga skilde sig från sina icke troende kamrater,
blef det dock för dessa snart kändt, att de voro »läsare», och
att Lundmark skulle vara den värste bland dem. En morgon
före lektionens början togo ock de öfriga eleverna på allvar i
tu med dessa tre för att bringa klarhet i saken och sade till dem:
»Ären I läsare»? Då de nu bekände, att de trots all skröplighet
likväl ville af hjärtat höra Herren till, så började deras
kamrater traktera dem med knytnäfslag. En bland dem grep så
Lundmark i håret, släpade honom utefter golfvet, reste därpå
upp honom mot väggen, sparkade honom och sade: »Ni ska
vara läsare och Guds barn och säger icke ett varnande ord till
oss, som äro djäfvulens barn! Tycker ni, att det är rätt? Nej,
hycklare ären I och ingenting annat.» — »Af hela mitt hjärta»,
svarade Lundmark, »får jag tacka dig för din predikan för mig,
som var väl behöflig. Jag får bedja dig och alla de öfriga om
förlåtelse, därför att vi, ty värr, varit fega nog och icke hvarken
med ord eller handling öppet bekant den Herre, som vi dock
af hjärtat vilja tillhöra och tjäna. Jag hoppas, att det med Guds
nåd skall blifva annorlunda hädanefter.» Från den stunden blef
det en helt annan stämning inom hela seminariet.
Kometen Donatis visade det året sin flammande eldkvast
på himlahvalfvet och uppväckte allestädes dystra aningar. Äfven
några af seminarieeleverna grepos af den allmänna fruktan,
troende, att den yttersta domen nu skulle komma, och, ehuru de
förut varit med om den nämnda stormlöpningen mot läsarne,
kommo de nu på kvällen före den fruktade dagen upp till
Lundmark och bådo på det bevekligaste att få stanna hos honom
öfver natten, som enligt deras mening skulle blifva den sista.
»Mycket gärna», sade Lundmark, »fån I stanna hos mig i natt,
men jag kan icke frälsa eder; det kan Jesus allena. Flyn till
honom, ty det behöfven I under alla omständigheter. Men det
kan jag säga er, att denna natt ingalunda varder den sista, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
