Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Andliga rörelser i Småland - A. Jönköpings län - XII. Mo härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255«
NITTIONDE KAPITLET.
sina söner, för hvilka lifvets ljus tidigt uppgått, måste låta sina
gamla tankebyggnader ramla. Snart kunde han af hjärtat tacka
Gud därför. I detta ringa hem blef nu en härd för den andliga
elden. De unga bröderna, i synnerhet den rikt begåfvade
Svening, följde oförfärade andens och det nya’ lifvets drift och behof
att göra grannarne bekanta med den dyra skatt, de själfva
mottagit. Så voro sammankomsterna genast i gång och därmed
väckelser och förlossning ur syndabanden. Hvilket förfärligt
motstånd dessa rörelser skulle möta, kan man ana af ett fullt
trovärdigt yttrande, som en förståndig prästman i orten fällde,
när han fick höra, att Johannes på Säldeberget blifvit omvänd;
»Det var stor skada, att han blifvit läsare, ty han har förut gjort
så bra vagnar, men nu är det slut därmed.» Emellertid gick
rörelsen kraftigt framåt, ja, begynte genomtränga hela häradet.
Detta var mellan åren 1854 och 1858.
Ett nytt redskap hade nu tillkommit. Från det längre norr
ut och utom Mo härad belägna Habo hade en ung, i anden
brinnande pastorsadjunkt Anders Adolf Fischer, född 1825, sändts
till Stengårdshult. Med helig eld och tydlig hunger efter själars
frälsning predikade han Kristus. Stengårdshults gamla träkyrka,
skönt belägen på en höjd med hänförande utsikt öfver den
skog-omkransade sjön nedanför, höll på att alldeles trängas i sär
genom de väldiga skaror, som samlades, hvar gång det var
adjunktens tur att predika. Äldre personer berätta ännu såsom
sina heligaste minnen, hurusom han icke nöjde sig med att blott
från predikstolen vädja till åhörarne att gifva sina hjärtan åt
Kristus utan plägade efter gudstjänsten gå ned i koret och på
gången och bedja och nödga dem därtill. Och »detta»—pläga
de tillägga — »tog alltid bättre, ty nu förstod man, att han icke
predikade blott af plikt utan gjorde detta extra, emedan han icke
kunde tåla, att själarna förgingos».
Genom hans välsignade verksamhet utplanterades så
småningom kärntrupper öfver hela häradet, ur hvilka bärare af rörelsen
sedan framgingo. Sådana mera bemärkta ledare voro: I
Stengårdshult Johannes på Säldeberget, Daniel Blad i Styrshult och
efter honom Josef Johansson i Kolabo. I Unnaryd var det Josef
Magnusson i Portesbo, garfvaren K. F. Engström i Unnaryds
storgård och skolläraren P. Gustafsson i Unnaryd. I Öreryd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
