Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 92. Andliga rörelser i Skåne - X. J. Nilsson - XI. Skånes östersjökust samt städerna Simrishamn och Ystad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE ANDL. RÖRELSERNA I SKÅNE. 2723
att han fått behålla platsen, tills, han ofvan sagda år erhöll
afsked.
Då handl. Sven Johnsson i Vinslöf till följd af hög ålder
och försvagad syn afsade sig platsen som ledamot i Svenska
missionsförbundets styrelse, blef Nilsson invald i hans ställe och
kvarstår såsom sådan, då detta skrifves.
XI.
Skånes östersjökust samt städerna Simrishamn
och Ystad.
Redan under lekmannaverksamhetens första dagar fanns det
några personer på trakten mellan Åhus och Ystad, som genom
Guds ord och andens öfverbevisning fått erfara, att de voro
syndare och kände sig behöfva en frälsare. Dessa voro flitiga
kyrkogångare men kände äfven behofvet af att få samlas här
och hvar i hemmen för att uppbyggas på sin allra heligaste tro.
En och annan hade äfven fått ögonen upp öfver villfarelsen
däri, att en blind leder en blind. Luthers förklaring öfver första
bönen: »Hvilken som annorlunda lärer och lefver, än Guds ord
lärer» etc, började påaktas, och som en följd däraf miste många
af de gamla lärarne sitt forna förtroende. Fåren, som lefde,
behöfde föda. Prästerskapet, hvilket man med skäl kunde tillskrifva
samma egenskaper, som tilläggas Israels herdar i Hes. 34, blefvo
uppfyllda af bitterhet emot dem, som i Herrens namn gingo ut
med lifvets ord. Till och med sådana, af hvilka man kunnat vänta
sig bättre, såsom t. ex. den å sid. 275 o. f. omnämnde
kyrkoherden Per Nyman, utforo i de förskräckligaste tillvitelser mot
»villfarelsen». Under en predikan i Gladsax kyrka kallade han
Pietisten för »plättar, lös mat, som icke dugde att lefva på», och
Ahnfelts sånger »karameller, doppade i helvetets förgift». Han
tog därvid Gud till vittne och sade, att tungan skulle
förlamas i hans mun och han själf, där han stod, sjunka lefvande ned
i helvetet, därest hans omdöme om lekmannapredikanterna och
deras lärdomar icke vore sann. »Då blef jag rädd», säger vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
