Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här och annorstädes konsekvent kallar landet väster om
Eufrat för Hatti-landet likasom äfven de följande assyriska
konungarne. Därmed frånkännes det nordsyriska
slättlandet egenskapen att vara ett paradis; det lyder under
Hatti-landets berg och kallas därför Hatti-land i samma
mening som den amoritiska slätten (Bika’a-dalen) kallas
Amoriterlandet, emedan den lyder under Amurri-bergen
(= är gemål åt Amurri-guden). Assyrerna föredraga alltså
att beteckna landet med hänsyn till den hetitiska religionen
framför att på något sätt bringa i åtanke sari-folkets
anspråk, likasom amoriterna hellre slöto sig till hetiterna än
till Israel. Det kan icke heller vara betydelselöst att
Tiglat-Pileser säger sig hafva jagat i Araziki, som ligger midt
emot Hatti-landet, då en senare assyrisk konung,
Assurna-sirpal, säger sig hafva jagat på samma ort midt emot
Hatti-landet, samt dessutom vid foten af Libanon[1], hvarigenom
Amoriterlandet åter förbindes med det Paradis (Kiésati) som
ligger öster om Eufrat i motsats till det västra Paradisets
anspråk. — Häraf förstår man ock hvarför det
amoritiserande Israel i sina legender låtit Israels stamfader komma
från Haran i Mesopotamien i stället för att fäderna kommit
från landet väster om floden. Angående denna legend, med
hvilken äfven namnet hebreer sammanhänger, se vidare § 9.
I Hierapolis, väster om Eufrat, anträffas i början på
den kristna tiden en komplicerad religion i det att
Zeus-Hadad och hans gemål, jordgudinnan, dyrkas jämte Attes,
ehuru den senare måste anses tillhöra en annan religionstyp.
Han är nämligen en mankvinnlig Gud i det han är jordens
(slättens, paradisets) gud just i sin egenskap af man, så att
han intager den plats som eljest brukade tilldelas gudinnan,
hvilken genom Attes-kulten egentligen bort vara utesluten
och en gång varit det (jfr sid. 43 ff.) Attes-religionen
praktiserades på psevdo-Lukianos’ tid (se sid. 49 f.) genom ett
jungfruligt (paradisiskt) lif, hvilket på ett märkligt sätt
ställes i motsats till kulten af gudinnan. Attes skall en
gång hafva lärt gudinnans kultbruk åt frygerna, lyderna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
