- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
142

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Auktionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

passande tillfälle. Men nu gäller det att framföra
mitt andra ärende, som på sätt och vis är en bön
till er, korporal. Jag är nu sedan fjorton dagar
myndig, äger ett vackert och gott hemman i Bergs
socken och har efter moget övervägande beslutat
överge studierna och bliva, vad min salig far var:
bonde. Men jag är okunnig om allt, vad till en
gårds skötande hörer, och äger icke heller någon
släkting eller anhörig, av vilken jag kan påräkna
duglig hjälp och biträde i sådana affärer. Min
bön är därför, att ni, korporal Brant, flyttar hem
till mig såsom biträde och rådgivare. Jag är fader- och
moderlös och har icke heller syskon. Om
därför mor Kerstin vill förestå mitt hus, Johanna
sköta min ladugård och Ingrid hjälpa till i andra
förrättningar, så vore det mig välkommet. Vad
svarar ni på detta förslag, korporal Brant?

Alla de närvarande hade med överraskning
hört Görans ord. Det fanns ingen, som ej erinrade
sig det gamla goda ordspråket, att när nöden är
störst, är hjälpen närmast, och tänkte på Guds
vakande försyn – ingen, säga vi, utom patron Nikolaus
Brackander, som nu plötsligt såg sin hämnd
förfelad och sina onda anslag vända till det bästa
för dem, vilka han med allt det hat, varav hans
själ var mäktig, svurit att förfölja.

Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare
än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta
var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran.
Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg,
fällde sina ögon till golvet och kunde med möda
avhålla sig från att trycka gubben i sina armar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:07:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/djaknar/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free