Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vördnad dessa plötsligt för deras ögon blänkande och mot dem
riktade mordvapen.
Men detta hjälpte blott för ett ögonblick. Gynnade al
skymningen hade ryssarne lyckats komma upp på bärget bakom
västmanlänningame. Mot den ljusa himlaranden skönjdes där*
uppe konturerna af människogestalter, och den därifrån öppnade
gevärselden tvang det bakom stående kompaniet att vända sig
ditåt, medan jägame fortsatte striden mot den från andra sidan
framträngande fienden. Faran i denna ställning var
ögonsken-lig. Soldaterna började redan mumla om fångenskap, och de
båda fanjunkarne gjorde sin unge chef föreställningar om
nödvändigheten att tänka på reträtt. Ljunggren ansåg sig dock
icke ha lof att vika utan order; men när slutligen den ene af
fanjunkarne illa sårad föll ned vid hans fötter, öfverväldigades
han af tanken att han med ett längre dröjsmål störtade sina män
i en säker död, och gaf utan vidare befallning om reträtt.
Mörkret var honom till god hjälp; vid foten af bärget togos några
ryssar till fånga och man kom lyckligt tillbaka till Oravais.
Förvånad såg Ljunggren att armén redan befann sig på återtåg;
påtagligen hade han och hans folk blifvit glömda.
I Oravais stodo ännu blott några kvarlefvor af finnarnes
fjärde brigad, hvilka af Adlercreutz erhållit order att såsom
eftertrupp betäcka återtåget. Äfven generaladjutanten befann
sig där och gaf nu Ljunggren nödiga order. Han hade åter
denna dag utan att skona sig själf kastat sig i drabbningens
hetaste hvimmel, men när man i den stickmörka höstkvällen
icke mer kunde urskilja fiendens operationer, när en stor del
af manskapet saknade ammunition och gevärspiporna voro
så heta att de knapt mer kunde vidröras, när de på
vänstra flygeln anstormande skarornas hurrarop ljödo alt
närmare och fara var förhanden att Kamenskis artilleri skulle
lyckas genombryta försvarspositionen, då gaf han, i samråd
med von Vegesack, armén befallning att genom natten draga
mot norr. I Adlercreutz’ lif torde väl knappast många lika
bittra stunder rymts. Men med lugn och omsorg skötte han
sitt chefskap till det sista. Ännu femtio år efteråt omtalar öf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
