Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kaste, som kunde göras, ehuru ej det ärofullaste. Troligen
hade ej många af dem, som ville gå, sett Umeå, men detta
tjenar åtminstone till bevis på sinnesstämningen hos finnarne
till sista stunden". ’)
Adolf Blum, som i likhet med Brakel vid tiden för
kapitulationen i Kalix tjänade såsom kompanichef vid Björneborgs
regemente, skref på gamla dagar: „Hade general Gripenberg,
vid väckelsen om konventionens underhandling, deruppå svarat
med larmtrummornas dån, så hade armén med förnöjdt sinne
och friskt mod hastat med vapen i hand att strida till sista
man, — hvilken kamp icke hade blifvit långvarig." Blum
uttalar såsom sin öfvertygelse, att den öfverlägsne, vida bättre
utrustade fienden hastigt skulle nedgjort den finska hären, vare
sig Gripenberg inlåtit sig i strid eller sökt draga sig tillbaka.
För egen del hade Gripenberg ej fruktat faran, men,
fortsätter Blum, som alt från barndomen varit bekant med
honom, „han var menniska i ordets religiösa bemärkelse,
och afvägde i denna egenskap tusendetals menniskors ve
eller väl och lif uti den vågskål, som hans samvete höll i
handen". 2)
Ännu en tredje veteran, öfverste Georg von Heideman,
hvars kurirvärf i Kalix nyss omnämdes, skref mer än fyra
decennier senare, ihågkommande kapitulationens sorgliga
dagar: „Jag var vid den tiden en stridslysten yngling––––-.
Jag brann af begär att hämnas förlusten af allt hvad
menni-skan har kärast på jorden. Och likväl — i sällskap med lika
sinnade vapenbröder hördes ej klander öfver konventionen, som
tog oss vapen ur händerna, ej knot mot generalen, som
undertecknade den; sådan var åsigten om vår förtviflade ställning,
sådant förtroende till den grånade hjelte som förde oss an.
Deremot svuro vi i tysthet mången ed öfver den styrelse, som
utan hjelp öfvergaf oss, som lät så mycket hjelteblod flyta
förgäfves, som med vanvettig likgiltighet lönade vårt glödande *)
*) Anteckningar, sid. 105.
a) Historiska reklamationer, sid. 117—11V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
