Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer sig blott deraf, att menniskan icke alls vet, att hon
har samma lif som djuren och samma böjelse, som utströmmar
från Herren och att det, som är natur hos djuren, det finnes
hos oss och det utgör vår naturliga menniska. Derför säger
man också, att den eller den är ett sådant djur! »Man säger
detta tanklöst, men det är i alla fall en guddomlig och absolut
sanning. Hvem vet icke, att vi hafva precis samma natur
och samma naturliga böjelser som djuren? Och derför säger
man också att det är blott den naturliga menniskan, som är
det eller det djuret. När menniskan derföre misshandlar ett
djur och utöfvar på det sin vrede eller visar det sin brist på
kärlek och behandlar det obarmhertigt, då gör hon det mot
det samma naturliga lifvet i sin egen själ, som har sin
förebild framför sig i det djur, som menniskan med grymhet har
behandlat. Det är derför en stor och guddomlig sanning, att
hvad en menniska gör mot det minsta djur, mot det minsta
lif af Gud, det har hion gjort emot Honom och emot sig
sjelf, emedan det är ingen annan som lefver och gifver lif än
lifvets eviga skapare — dess stora Källa.
På samma gång Herren skapade djuren i den
kärleksfulla afsigten att vara menniskorna till gagn, gaf Han dem
all förmåga till njutning, som de kunde emottaga. Derför
har Herren icke skapat något djur till att plågas. Han har
skapat dem till glädje, hvilket vi äfven veta af Herrens eget
ord, och Han har gifvit menniskan den moraliska och religiösa
pligten, att så mycket som möjligt bidraga till djurens
välbefinnande och njutningar, men att på samma gång sjelf
hafva nytta och glädje af dem. I sådant förhållande står den
underordnade lifsgraden eller lifsformen till den lifsform,
som vi kalla menniska. Detta visste menniskorna i de första
och äldsta tiderna, som kallas guldåldern eller den gyllene
tidsåldern. Då voro menniskorna genomträngda af den guddomliga
kärlek och den guddomliga vishet, som gaf dem kunskap
om allt hvad de sågo omkring sig i hela universum.
Derföre framställes bilder ur skapelseboken för oss för att vi
derigenom skola se hvilken hög grad af vishet menniskorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
