Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
än älska dem af hela sin själ och då de älskade dem, älskade
de Guds lif i dem. Det var, såsom en författare säger om
den tiden, en omöjlighet för dem att döda något djur eller
tillfoga det någon skada eller smärta. Det skulle hafva varit
detsamma som att tillfoga deras egen själ samma plågor.
Derför älskade menniskan på den tiden djuren, hon sörjde
för dem och lät sin andliga kärlek och omsorg utgå till dem.
I denna omsorg för deras väl visade menniskorna att de
förstodo sitt förhållande till djuren. De kände det af kärlek
och insågo det af Hen ens guddomliga vishet. Då var det
ingen disharmoni emellan menniskans naturliga väsen och de
lägre former af lifvet, som Gud hade skapat till menniskans
medhjelpare att bära hennes bördor, plöja hennes jord och
draga hennes säd för att skaffa henne föda. Så var
tillståndet på den tiden, och så var förhållandet emellan menniskan
och de lägre lifven, som hon såg afbildade framför sig. Då hon
såg Guds lif i allt och Hans kärlek äfven i dem, så var det en
samvetssak för henne att bevisa dem den kärlek, som Guds
lif i en annan form förtjenade. Följaktligen se vi, att då
var allt ganska godt, allt var fullkomligt. Det var ingen
smärta i menniskans själ, ingen olycka drabbade henne,
emedan hon fullkomligt utöfvade kärlekens och sanningens lif af
Gud, och det var henne omöjligt att tillfoga något djur ens
den minsta smärta eller skada. En stor författare, som skrifvit
just om dessa saker säger: Helt annorlunda blef det då
menniskorna sjönko ned i synd och skilde sin yttre menniskas
naturliga lif från kärleks- och visdomslifvet af Gud. Då
menniskan hade sjunkit så djupt, att hon sjelf hade nedgått
under djuren, då först kunde hon beröfva de lägre lifsformerna
det lif, som Gud hade gifvit dem. Då först var det som
menniskan gjorde sig till rofdjur och kunde döda och
förstöra dem. Förr var det icke så. Menniskan är icke skapad
att vara ett köttätande djur, det är blott rofdjuren. Det är
en följd af synden, det är en följd af menniskans djupa fall, att
hon kan vara obarmhertig mot djuren och känslolöst förorsaka
dem smärta och plåga på det grymmaste sätt. Derför kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
