Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
DJUR OCH MÄNNISKOR.
På gården, där hundkojan stod, låg en stor
paviljong med glasväggar. Där sutto människorna,
som kommo till Hammersbach för att dricka kaffe
eller äta sina måltider, och ofta var där ganska
mycket folk församlat. De talade högt, skrattade
och sjöngo, och det gick ofta ganska högljutt till.
De små råkalvarna ryste av förskräckelse vid alla
dessa obekanta ljud och kröpo så långt in i
hundkojan, som de kunde komma. De lärde sig aldrig
att övervinna sin ångest för människorna, och
den enda, som de hade helt förtroende för, var
Maddli. När hon kom med diflaskan, sträckte de
fram halsarna, och sedan läto de henne klappa
sig, ja, bära sig runt, medan de sträckte alla fyra
benen rakt ut i luften. Men när de sågo en
främmande komma över gårdsplanen, då viskade de till
varandra:
— Se på den där rysliga karlen! Tror du, att
han kommer för att slakta oss?
Sommaren gick, men mindre och mindre
trivdes de små skogsdjuren i hundkojan. De
dinglade på sina smala ben, som om de inte voro
riktigt nyktra, och till slut ville de inte mera
ut på gården. De lågo tysta och orörliga på sin
höbädd.
— Hör du, sade den ena till den andra en
kväll, då alla på Hammersbach hade gått till vila,
kommer du ihåg vår riktiga mor? — Ja, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
