Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN HÖNSGÅRDEN.
47
lande med halv röst, och då regnet började, gingo
de nog tillbaka inomhus men ställde sig i en lång
rad närmast fönstren, där de inte kunde se Goliat,
som låg halvdöd inne vid Blanches tomma bo.
Då solen gick ned, var han riktigt död, och nu
började hans eftermäle.
— Han var dock, när allt kom omkring, en
stor-skrävlare, sade den svenska hönan, eller vad säger
du? vände hon sig till tuppen.
— Har jag sagt annat? röt denne. För min del
har jag då aldrig tålt honom. Han har lidit, vad
hans gärningar äro värda.
— Vem kunde tro, att han var så ömtålig?
viskade Blanche. Jag snuddade blott vid hans kam.
Jag rörde den knappast, och genast flöt det
blod!
— Det är vår ras, kacklade alla Leghornhönsen.
Det är vår ras. Blodet flyter fortare och rikare i
våra ådror än hos de dumma, tröga svenska hönsen.
Vi leva fort, men vi leva helt och livligt. Kände
ni inte, hur sött hans blod var?
Lilla Gråputta stod skälvande och bedrövad i ett
hörn.
— Jag vet, varför Goliat dog! pep hon. Han
ville inte leva längre, då han aldrig såg minsta
tecken till kärlek från min sida. Blanche var
svartsjuk. Hon ville avfordra honom den kärlek, som
han inte kunde ge. Stackars arma Goliat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
