Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BILTOGE.
87
— Varför är ni så oroliga? frågade ekarna.
Kan ni då inte hålla er lugna och liksom vi
andra glädja er över sommarens härlighet? Men
asparna skakade från huvud till fot. Vi kan inte rå
för det! svarade de ängsligt. Vi kunna verkligen
inte hjälpa det. Men det är, som om vi alltid skulle
vänta på en olycka eller något oförutsett, ohyggligt.
Och var säker om, att en dag händer det något,
vi kunna inte säga vad. Men något kommer att
hända. — Och alla aspbladen darrade som små
oroliga hjärtan.
De mörka granträden stodo orörliga och tittade
på asparna.
— En gäng skola vi alla dö, sade de stilla. Det
vet vi ju förut. Men inte behöver man väl därför
fördärva livet genom att alltid oroa sig- för vad
O o
som skall komma. Var bara lugna! alldeles lugna.
Sugen in all den blida luft och allt det härliga
solskenet, och gläd er åt det ögonblick, som är.
— Det är alldeles min mening, sade vildapeln,
som stod full med blommor. Jag känner mig så
lycklig därför att det åter har blivit sommar, att
jag har slagit ut i blom på alla mina grenar. Jag
vet nog, att mina äpplen inte bli så vidare
välsmakande, och måhända slår åskregnet av blommorna,
så att jag inte får några äpplen alls, men så långt
bekymrar jag mig inte i förväg. Nu måste jag
blomma, och när alla mina ljusröda knoppar lysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
