Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 142
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Därpå släppte han äter tömmarna lösa och piskade
på hästen, som om det gällde livet att komma fort
fram.
Och nu började den vildaste fart.
Vagnen störtade från den ena sidan av vägen till den
andra, hoppade över stenarna, stötte emot grenarna,
slängde och slog, ibland så nära kanten av backen, att
det var ett under att den inte flög ned i djupet, men
till slut — kratsch! rusade den rakt emot ett träd,
och huller om buller flögo häst och vagn jämte de
två bröderna ned i ett dike. Vagnen var krossad,
hästen hade fått en och annan skråma. Nils stod
frisk och oskadd på sina ben, men Lars låg orörlig
i diket som om han vore död.
I samma ögonblick hade Nils blivit spiknykter.
Han bar Lars hem och fick honom i säng, men då
läkarehjälp blivit hämtad, sade doktorn, att det var
mycket ovisst om Lars skulle kunna leva. Det var
någonting som brustit inom honom, och om han
o O ’
levde, så skulle han nog aldrig bli en frisk människa
mera.
Under den långa tiden, innan man visste hur det
skulle gä med Lars, satt Nils alltid vid hans säng,
och där gjorde han i tysthet ett löfte, att om vår
Herre ville vara så nådig och barmhärtig att låta
bror hans bli vid liv, så skulle han aldrig mera tänka på
sin egen lycka, men endast göra allt för att försona
sin skuld. — Och det löftet hade han ärligt hållit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
