Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 144
DJUR OCH MÄNNISKOR.
grund av det glada liv, som där fördes, och den
rikliga trakteringen, som där vankades, men många
voro också de, som kommo dit för Dorotheas skull,
ty att vara i hennes närhet var som att vara i
solsken och furudoft. — Hon var märkvärdig både att
se och att höra. Hennes hy var så vit och
genomskinlig, och fastän hon aldrig bar hatt, blev hon
aldrig solbränd, det var som om solen bara roade
sig med att titta på henne, men inte hade hjärta
att bränna henne. Hennes ögon voro gråa, med
långa, svarta ögonhår, ett par underliga ögon, som
ingen riktigt kunde förstå sig på. De kunde ibland
se så stolta och förnäma ut, att man kunde bli
riktigt rädd, och när hon blev ond, ja, då voro dessa
ögon rent förfärliga. Men när hon log och kisade
med dem, då var hon så innerligt förtrollande, att
till och med de hårdaste hjärtan smälte. Därtill
hade hon den vackraste mun man kunde tänka sig,
och när hon log, så att man såg hennes gnistrande
vita tänder, ja, då var det icke möjligt att säga
annat än ja och ja till allt, vad hon begärde. —
Hon var mycket smärt och lång, och när hon gick,
var det som om hon skulle flyga fram. Hon visste
nog att hon var härskarinnan på Hammar, och att
hon för resten skulle kunna härska över alla hjärtan,
som kommo i hennes väg.
Det var hon, som styrde och ställde med allt på
fädernegården, ty hennes mor hade dött, då hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
