Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 146
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Där var den tiden en ung man, som hette Frits
Grane. — Han var son till en inspektor på en av
gårdarna där i trakten, och han ägde inte ett öre.
Han ville bli målare, men det tröttnade han på. —
Så ville han spela violin, men det tyckte han var
alldeles för svårt. Så gick han en tid in vid teatern,
men han kom i gräl med direktören därför att han
inte ville spela längre än till första maj.
Då måste han ut på landet.
— Men vad vill du då bli? frågade hans far.
Inte kan man leva av bara luft.
— Jag vill bli en människa! svarade Frits. Det
kan vara gudi nog.
På sommaren var han nu hemma hos sina
föräldrar, och för resten reste han från gård till gård,
ty vart han kom, var han en välkommen gäst. Han
var vacker att se på, med mörka, glada ögon,
välväxt och käck. Han dansade och red utmärkt, och
man skulle snarare ha trott honom vara en
kringresande prins än sonen till en fattig inspektor på
landet.
Denne Frits Grane kom också till Hammar, och
genast Dorothea såg honom, blev hon kär i honom.
Om han märkte det eller inte märkte det, är inte
gott att säga, men han visade henne inte mera
uppmärksamhet än han visade alla andra. Detta eggade
henne kanhända, och till slut frågade hon honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
