Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 202
DJUR OCH MÄNNISKOR.
var också av en helt annan art än det, som var känt
förut. Hon vävde besynnerliga mönster med
främmande blommor och fåglar, och ibland inflätade hon
där emellan bokstäver och ord, som ingen kunde
läsa. Med kamraterna sällskapade hon sällan, men
gick på sina fristunder mest ensam ute på ängen
vid fjärden. Då gick hon som oftast med sänkt
huvud och blicken fästad på jorden, som om hon
sökte något hon förlorat. För det mesta hade
hen-nes ansikte ett allvarsamt, nästan strängt uttryck,
men när hon någon gång log, var hon så
hänförande vacker, att hushållerskan inte kunde låta bli
att tänka, att hon kanske inte var något vanligt
människobarn men ett väsen från en obekant värld,
som förirrat sig bland andra dödliga.
På gården var på den tiden ingen herre; han var
död, och hans änka, fru Brita Blå, skötte egendomen
för sin son, den unge herr Olov. Hon hade ju fått
reda på den nya tjänarinnan, som hushållerskan
antagit, och hon behagade henne mycket. Fortare än
någon av hennes medtjänare begrep hon allt, som
befalldes henne, och utförde det snabbt och vackert.
Endast det tycktes fru Brita besynnerligt, att man
ej kunde fä reda på, varifrån den obekanta hade
kommit, och flickan själv ordade aldrig därom. Om
fru Brita någon gång frågade henne om hennes
förflutna liv, såg hon blott olycklig ut och svarade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
