Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREN SOM ICKE KUNDE GLÖMMA SIG SJÄLV. 217
Blancl dessa var en ung dam, högvälborna jungfru
Margaretha Då, som hade sitt hein nere på slätten,
och som var vida omtalad för sin dygd och sin
skönhet, fastän hon knappast var sjutton år
gammal. Om dagen redo herrarna på jakt, och
somliga av de modigaste damerna följde dem med
falken på handsken och bågen över hästryggen.
De andra unga damerna stannade hemma och
fingo roa sig efter bästa förmåga. Men varför skulle
inte en flock med unga, glada flickor kunna roa sig?
Hade de inte ringspel och bollspel i slottsgården?
Hängde inte just nu alla träd fulla med blå-daggiga
plommon och rödkindade äpplen? Och kunde inte
flera av dem spela på den långhalsade lutan och
den surrande mandolinen, och framför allt, hade de
inte alla sina glada unga tungor i munnen, som sade
lustiga ord och muntra infall och som ständigt stre-
O O
dos om vilken av dem som kunde tala högst? —
De kunde roa sig utmärkt utan herrarna, och dock
var det bästa ögonblicket på dagen när
hornsignalerna ljödo från skogen, hundarna kommo störtande
med tungorna ut ur halsen och jägarskaran stormade
in på slottsgården. Ty det är nu en gång så, att
huru glatt och roligt unga män och unga kvinnor
än kunna ha det var för sig, så blir det dock aldrig
; så roligt, som när de komma tillsammans.
Därför var också kvällsvarden för varje dag en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
