Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 220
DJUR OCH MÄNNISKOR.
sig själv. Han hade stirrat sig själv sä besynnerligt
mitt i ögonen, och nu såg han fortfarande sina egna
ögon stirra på sig. Han rätade upp sig, han vred
och vände sig i dansen, men oupphörligt säg han
sig själv i sin violetta pourpoint och sitt lockiga
hår. »Jag dansar!» tänkte han. »Så här ser jag
ut! Nu sträcker jag på benet! Nu ler jag! Nu
skakar jag håret!» — Usch, vad det var
plag-samt! —
— Jag vill inte tänka pä mig själv! tänkte han
sä. Jag vill tänka på min sköna dam! och han
böjde huvudet emot Margaretha Dä. Hon slog ned
sina ögon, sä att dem såg han inte. Han såg blott
sina egna klara, blåa ögon stirra på sig, och säg
sin egen mun le. Bort! sade han nästan högt, och
O O 7
slog med handen som för att jaga bort en fluga,
men det var inte så lätt gjort. Bilden av honom
själv, som han gick och stod, gled genast åter fram
för honom och han började känna ångestsvetten
över pannan.
Dä han förde Margaretha till hennes plats, släppte
han hennes hand utan ett ord till tack och gick ut
på altanen, varifrån han såg upp emot himlen, där
drivande moln jagade förbi månen.
— En kall kväll! tänkte han. I morgon få vi
regn. — Han ansträngde sig att med spänd
uppmärksamhet följa molnens flykt. Men plötsligt —
han kände kalla kårar över ryggen — plötsligt såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
