Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 226
DJUR OCH MÄNNISKOR.
skälvande hörde han pà vad man sade honom
och gav otydliga, osammanhängande svar.
Margaretha Då såg på honom med tårfyllda ögon.
Du hörer inte vad jag säger till dig, sade hon
sakta och lade sin lilla hand på hans arm. Varför
stirrar du så där framför dig, som om du skulle se
något, som ingen annan ser:
— Tänk om jag gör det? viskade han med
hopbitna tänder.
Hennes ögon vände sig i samma riktning som
hans förfärade blick, men ingenting kunde hon
upptäcka. Tårarna runnö ned för hennes kinder, medan
hon med uppdragna ögonbryn satt orörlig och
väntade att han åter skulle märka hennes närvaro.
Men han tycktes vara borta i en annan värld. —
Och varje dag blev han tystare och blekare, och
till slut bad hon att få rida hem. Hon förstod nog,
att ingen skulle sakna henne, om hon lämnade det
dolda slottet. Herr Olov sade henne knappast
farväl, och snart efter att hon var borta, lämnade de
övriga gästerna slottet. En mörk skugga hade
fallit över all glättighet, och man tycktes ha en aning
om att något hemskt skulle komma att hända.
Höststormarna kommo, och lövet föll, och snart
därefter låg det dolda slottet inbäddat i snö som i
en grav. De unga döttrarna hade farit till sina
gifta bröder för att tillbringa julen någonstans, där
inte ensamheten och herr Olovs sorgliga anblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
