Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 274
DJUR OCH MÄNNISKOR.
— Men ditt halsband! ditt halsband! ropade
svanen efter henne.
— Det kan du få behålla till minne av mig!
svarade prinsessan och vinkade med handen, och
så tultade hon upp under ekträden.
Där satte hon sig i det höga gräset och började
binda på kransen. Men det ville inte alls gå bra.
För det första hade hon ingen tråd utan försökte
med att vira blomsterstjälkarna tillsammans, och för
det andra började näckrosorna vissna. De tyckte
inte om att komma bort från böljorna utan hängde
med huvudet, tunga och olustiga.
Den lilla prinsessan blev mer och mer ivrig, men
då det inte ville lyckas henne att fläta kransen,
kastade hon alla blommorna på marken och började
gråta. Då hon hörde sig själv gråta, blev hon
ännu mera sorgsen och grät allt högre och högre,
medan hon höll händerna för ögonen. Plötsligt
hörde hon suset av vingslag, och då hon såg upp,
fick hon syn på en väldigt stor fågel, som satt
framför henne och såg på henne med stränga ögon.
— Vad är du för en höna? frågade hon och såg
på fågeln. Så stora hönor finns det inte ens vid
min faders slott.
— Jag är ingen höna, svarade fågeln och reste
stolt på huvudet. Jag är en örn, den störste och
starkaste bland alla fåglar under himlen, och jag
har mitt bo här uppe på klippan i ensamheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
