Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 282
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Om modern var sysselsatt med middagsmåltiden
och ett ögonblick vände ryggen till, så åt Bradalba
i ett enda nafs upp allt, som var ämnat till hela
familjen. Sedan sprang han sin väg och lade sig
på magen på klippan ovanför bergshålan och kastade
småsten ner på far och mor, när de sökte få fatt
på honom.
Då han var sju år, tappade han svansen (alla
troll tappa svansen vid sju års ålder). Men
elakheten satt kvar och den bara växte och växte med
åren.
Hela dagar vandrade han ensam omkring i
stenöknen. Fann han då en liten fågel, kunde han
gripa den, bita huvudet av den och äta upp den
på fläcken, så att fjädrarna röko om munnen på
honom. Mest tyckte han om att gå ut på
klipporna, så långt han kunde komma, och titta ned i
bråddjupet emot sjön. Då hände det ibland, att
fiskare lade till vid stranden därnere, och då fann
han ett obeskrivligt nöje i att kasta sten på dem.
Men då nöjdes han inte med småsten, som när
han ville hålla sina föräldrar på avstånd. Det var
väldiga stenar, ja riktiga små klippblock, han lät
dansa ner för bergen mot fiskarbåtarna, och aldrig
hade han så roligt, som när de träffade båten, ja
till och med kunde få den att stjälpa. Fiskarna
sågo med oroliga och ångestfulla ansikten upp emot
höjden, varifrån de oväntade stenarna störtade ner;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
