Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
DJUR OCH MÄNNISKOR.
äldre hon blev, dess styggare blev hon. Hon
örfi-lade upp sina tjänare och stack sina
kammarjungfrur med knappnålar, medan de klädde henne. När
gamla grevinnan Esmeralda underdånigst vågade
förebrå henne hennes uppförande, svarade hon:
— Du begriper ingenting. Du är alltför gammal.
Sätt dig du och sov i din länstol och låt mig
hållas. Jag tänker i alla fall aldrig göra annat än vad
som faller mig in.
Och hon följde alla sina nycker. Ibland ville hon
inte alls stiga upp utan sov hela dagen med täcket
uppdraget över öronen. När någon då smög sig in
i hennes rum för att se, om hon inte var vaken,
röt hon till dem:
— Ut med er och låt mig vara i fred!
Ibland kunde hon stiga upp före solen, medan
dimmorna ännu lågo över ängen och morgonstjärnan
stod på himlen. Då gick hon ner i stallet och väckte
stalldrängen genom att dra honom i håret och fick
honom att sadla den vildaste av alla hästarna. Så red
hon ut ensam.
— Inte vill jag ha en sådan drummel som du i
hälarna på mig! sade hon till stalldrängen, då hon
svängde sig i sadeln, och så bar det av. Hon red
varken i trav eller galopp, utan i sträck-karriär, så
det gick som en stormil genom skogen. Och så
hojtade och skrek hon så vilt, att alla hararna och
rävarna och råbockarna flydde av rädsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
