Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNHETEN OCH ODJURET.
32 7
du kan, och jag lovar, att jag skall höra det och
ila till din hjälp.
Så gjorde han hennes armar loss från sin hals och
steg till häst, men då Jolanta såg honom försvinna
med sitt följe, föll hon som en bruten liljestängel
ned bland blommorna i trädgården.
Sedan Astolf ridit bort, dröjde det inte länge,
innan en friare kom till slottet. Ryktet om Jolantas
stora skönhet hade gått vida, och dessutom var hon
ju dotter till rikets mäktigaste man. Men hon tänkte
varken på brudgum eller bröllop och ville icke höra
talas om att lämna sin faders borg. Hon hade
kommit överens med den gamle fursten, att om hon
inte ville mottaga ett anbud frän en friare, skulle
hon lägga sina handskar kvar pä bordet, när hon
gick från matsalen. Då slapp hon att säga det
hårda ordet »nej» och slapp att se ett sorgset
ansikte.
Gång på gäng red någon förnäm friare in pä
slottsgården, och gång på gång fann han Jolantas
små guldbroderade handskar liggande kvar vid
taf-feln, när hon själv hade försvunnit, och dä hade han
blott att sadla sin häst och rida bort.
Så kom en dag ett underligt följe ridande över
vindbryggan. Det var stora, starka kämpar, som
redo vilda, svarta hästar. De ridande hade vingar
av rovfåglar fästade på hjälmarna, och somliga buro
ett helt hjortvisir på stormhatten. I spetsen för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
