Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 332
DJUR OCH MÄNNISKOR.
och huttrade, medan tårarna sakta trillade ner för
hennes kinder. Beständigt bar det uppför, och
beständigt gingo hästarna mera långsamt. Då hördes
plötsligt skogsfurstens röst: Ser du ljuset där? Snart
äro vi hemma! Strax därpå stannade alla ryttarna,
och Jolanta säg framför sig något, som hon först
tyckte vara bergväggen. Men mitt på denna vägg
var en öppning, och igenom den såg hon in i en
stor hall, där en väldig eld brann. Hennes brudgum
sprang ur sadeln och lyfte henne ned på marken,
och i samma ögonblick höjde han handen. Det var
tecken till, att alla riddarna skulle försvinna, och
strax voro de som bortblåsta. Intet spår av dem
var att se.
Skogarnas furste förde nu Jolanta in i hallen.
Men ingen kom att möta henne och önska henne
välkommen.
— Sätt dig och vila! sade han med sin hårda
röst. Jag skall blott gä och taga på mig min
vardagsdräkt. Strax skall jag åter vara hos dig, och
därmed lämnade han henne ensam.
Jolanta såg sig omkring i hallen. Det var ett öde,
hemskt rum. Den enda möbel, som fanns, var en
väggfast bänk strax bredvid den öppna spisen, däri
stora ekkubbar sprakade och brunno med höga
flammor.
Det var sä högt i taket som i en kyrka, och alla
väggar voro täckta med grankottar. Högst uppe i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
