Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 342 DJUR OCH MÄNNISKOR.
sorgsna ögon, och så satte det i väg med långa
spräng och hade snart försvunnit i skogen.
Emot solnedgången stod Astolf utanför ingången
till sitt tält, då han såg rådjuret komma ilande,
lätt som en tanke, över buskar och snår, tills det
störtade för hans fötter. Det såg upp emot honom
med sina stora, undrande ögon, tryckte sitt huvud
emot hans hand och tycktes vilja anförtro honom
något, det hade på hjärtat.
— Vad vill du mig? frågade han undrande,
medan djuret alltjämt rörde på huvudet och stampade
med fötterna. Vad i all världen har du att säga
mig? Men djuret kunde ju inte tala, och efter en
stund sade Astolf sorgset: Jag förstår dig inte. Vi
två tala inte samma språk. Har någon skickat dig,
så säg mig, vem det är? Men djuret såg blott på
honom med sorgsna ögon och skyndade därefter
bort över slätten.
Åter satt Jolanta väntande i den mörka skogen.
Dagarna hade nu blivit så korta, att hon tidigt fick
draga sig inomhus, och medan hon satt ensam i
den stora salen, väntande de vilda jägarnas
återkomst, säg hon sig ängsligt omkring på huvudena
av alla de dräpta djuren, varmed salsväggarna voro
prydda. Hon tyckte, att de alla betraktade henne
med dyster uppsyn, som om de skulle säga:
— Vänta! Snart blir det din tur. Han kommer
att döda dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
