Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 343
DJUR OCH MÄNNISKOR.
Astolf talade då om för henne, att björnen låg
dödad utanför i skogen, och så bar han henne på
sina armar och lyfte henne på hästen och slog sin
kappa omkring henne, och så började de återfärden.
Det gick fot för fot över stenar och klippor ned
igenom den dystra furuskogen.
Solen började titta fram med bleka strålar, och
då de kommo ned på slätten, låg havet som en
oändlig silvervit yta framför dem.
— Ser du, Jolanta! Nu ha vi hunnit till havet!
sade Astolf och öppnade kappan, men Jolanta sov
med huvudet emot hans hjärta. En stund därefter
redo de över vindbryggan in på slottsgården. Solen
sken rosenröd på de röda slottsmurarna, dä Astolf
åter öppnade sin kappa och sade:
— Nu, Jolanta, nu äro vi hemma!
Då vaknade hon, gnuggade ögonen och log. Men
Astolf lyfte henne från hästen, och hand i hand
gingo de upp i slottstornet, och där stodo de
lyckliga och sågo ut över havet, emot världens ände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
