Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
S. A. Fries
tenskapligt anseende den s. k. »dimmen» hade. I
kunskaps-afseende var dock denna examen mycket mera värd än de allra
flesta filosofie-kandidatexamina. Men felet låg däri, att
»dimma-ren», enligt 1831 års stadga, kunde få slippa igenom examen med
ett och annat »admittitur». Sådant betyg tillåtes ej i andra
examina. Redan på grund häraf blef »dimmaren» betraktad som en
vetenskapens parias. Märkvärdigt nog tilläts äfven i den nya
teologie kandidatexamen, som genom stadgan af den 30 oktober 1903
aflöste dimissionsexamen, två »admittitur». Teologerna själfva
anse detta som en skam, och jag har från tillförlitligt håll hört,
att statsrådet Carl von Friesen, som blef uppmärksamgjord på
faran, var betänkt på att ändra denna bestämmelse, som af
någon olycksalig hänsyn till prästbristen kom att inflyta i den
med hans kontrasignation försedda stadgan af nyssnämnda år
och datum.
Af mycket stor vikt är det äfven, att lärarne i
religionskunskap vid våra läroverk äro väl utbildade för sin
grann-laga uppgift. Härutinnan har också på den senaste tiden
verkliga förbättringar blifvit införda, och vi få väl äfven hoppas, att
ingen antages till religionslärare, som ej undergått behöfliga prof,
hvilka styrka hans kompetens som undervisare i detta ämne.
Det kan härvid vara ganska likgiltigt, om denna examen aflagts
inför teologisk eller filosofisk fakultet, i till prästexamen hörande
ämnen eller i rent religionshistoriska discipliner. Hufvudsaken
är, att religionsundervisningen i läroverken icke anförtros som
ett biämne åt personer, som sakna all verklig kompetens för
uppgiften och som därför också sänka den allmänna aktningen
för ämnets vikt och betydelse, därmed också för kyrkan och för
dess tjänare i första hand, prästerna.
Af största vikt är det emellertid till sist, att valrätten till
biskopsstolarne utsträckes, så att bildningens målsmän på alla
områden intressera sig för denna institution. Så långt ifrån att
vi skola bidraga till att minska lekmannainflytandet i
domkapitlet och vid biskopsval, skola vi i stället söka öka detsamma.
Må sålunda ärkebiskopen alltfort fungera som prokansleren med
de akademiska konsistorierna som väljare vid sidan af stiftens
prästerskap, men må valrätten till biskopsstolarne också
utsträckas till rikets läroverkslärare och till folkskollärarekåren i en
viss proportion! Man skall då efter ett par decennier få se,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
