Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Östersjöväldet
Norden är icke Skandinavien. Bakom denna artificiella
ordbildning ligger endast det etnografiska artbegreppet skandinavisk,
inneslutande fyra folkindividualiteter: den svenska, norska,
isländska och danska, men absolut ingen geografisk enhet trots alla
välmenta försäkringar. Norden är — därom vittnar all historia
— icke Skandinavien, utan Östersjöländerna. Dessa då fattade
som de länder och riken, hvilka gränsa till Östersjön eller för
hvilka denna har en afgörande betydelse. Hvilka de äro, det
måste historien visa.
Norden utgöres af Sverige, Norge, Danmark, Tyska riket
och Ryssland, hvarjämte tre historiska faktorer, Finland,
Östersjöprovinserna och Polen, hvilkas individualitet i viss mån tråder
i skuggan för deras afhängighet af det ryska riket, kunna tänkas
under vissa omständigheter få betydelse som Östersjöländer.
Om Östersjöns betydelse för de nordiska folken vittnar hela
deras historia. I deras barndom, då liksom för individerna
problemen ej existera, förde Östersjön svenska och norska
vä-ringar till bragd och äfventyr i östervåg. Ryssland blef en
skandinavisk koloni. Detta är icke det enda i historien, som
vittnar om, att problemet om den östeuropeiska steppens fria
förbindelse med öppet vatten har mer än en möjlig lösning.
Esters och venders härjningar på de kristnade Svea- ocli
Danarikenas kuster framställde för första gången
Östersjöpro-blemet för statskonsten. Det erhöll en provisorisk lösning genom
det danska Östersjöväldet under Valdemarernas storhetstid,
samtidigt som Sverige under mera anspråkslösa former men med
fastare band knot Finland till sig.
Når de tyska riddarordnarnes förmynderskap öfver
Östersjöprovinserna var upphäfdt, måste Sverige gripa sig an inom
Danmarks forna intressesfär. Vasasönernas eröfringspolitik afvärjer
här den ryska fara, som Peter den stores mordbrännarflottor
senare återföra i en form bra lik esternas härjningar.
Margaretas Kalmarunion, Gustaf Vasas uppgörelse med
lybeckarne i grefvefejden och alla de mellanhafvanden med
Hansan eller annan tysk makt, hvilka ligga inom detta
sammanhang, vittna om andra möjligheter till friktion mellan
Östersjömakterna. Gustaf Adolfs ingripande mot Wallensteins
flott-planer, Oscar I:s mot Frankfurternationalismens 1848 och Carl
XV:s stormaktsdrömmar peka alla i samma riktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
