Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Östersjöväldet
världspolitiska åskådarhopen har man mycket tydligt kunnat
förnimma engelskt missnöje öfver att den samfälda
reformpå-tryckningen för Macedoniens räkning satts i fara genom att
Österrike-Ungern (med tyskt stöd) lagt sig ut för sina egoistiska
intressen.
Som bekant har Tyskland just genom sitt passiva stöd åt
sultanen vid stormaktspåtryckningar förvärfvat den ställning i
Turkiet, som satte både England och Ryssland ur spelet.
Belöningen har varit den tyska världspolitikens enda stora triumf
hittills, Bagdadbanan, med däraf följande handelspolitisk
kolonisering af det asiatiska Turkiet. Ryssland har härigenom sett
sin väg korsad af en intresserad garant för Turkiets integritet,
väl så obehaglig som England, som enligt hvalfiskens vana icke
frivilligt går på torra land. England åter ser den tyska
intressesfären skjuta sin diameter rakt mot Persiska viken, där
grannskapet till Indien är obehagligt nog och kan bli ännu värre
genom diplomatiska eröfringar i Persien.
Än mer. Det Osmaniska riket, hvars armé har sin gamla
anfallskraft kvar, åtminstone så pass mycket att den går upp
emot den britiska, visar misstänkta offensiva tendenser såväl
mot Persien som mot sin vasallstat Egypten. Detta senare, jag
erinrar om hvad som skedde 1905, hotar ju allvarligt
Suezkanalen, vägen till Indien, och då var det ju icke underligt, att
England slog i bordet så hårdt som skedde. Öfverhufvud har
man märkt, att England visat påfallande liten ömhet för
sultanens, sin forne skyddslings, intressen och i Arabien nära nog
öppet understödjer hans fiender.
Skulle det vara för djärft att gissa på, att det tyska
inflytandet i Orienten är ytterst kännbart för England och att det
till den ändan framtvingat den engelsk-ryska ententen, såsom
ett försök att utdrifva djäflar med Beelzebub? Är detta
antagande riktigt, får situationen i Ålandsfrågan en egendomlig
belysning.
Den ryska nervositeten mot Tyskland, under det man tager
de engelska »svenskvänliga» tidningsuttalanden kallt, som hos
vår press uppväckt så stor förtjusning, skulle då förklaras af en
dylik hemlig förståelse.
Den engelska pressens omsvängning från ursprunglig tystnad
eller lindrigt vänliga råd till Sverige att resignera finge då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
