Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Statssocialism och statsförvaltning • 4
invändning, som både offentligt och enskildt har kommit
fram emot att ge regeringen friare händer än hittills,
nämligen att detta skulle förutsätta parlamentarism, därför att
man då har en regering som äger »folkets förtroende». Till en
början måste därpå svaras, att eftersom ett effektivt
statsingripande är omöjligt utan en betydlig diskretionär myndighet
åt regeringen, så skulle följden blifva, att reformarbetet också
finge ligga nere, tills parlamentarismen införts — en
konsekvens som vederbörande väl ej vilja bekänna sig till.
Det värsta är emellertid, att tidpunkten för
parlamentarismens införande kan befaras sammanfalla med den klassiska
dateringen »ad calendas græcas» — d. v. s. aldrig. Allra
minst kan den väntas inträda, då något af de nuvarande
vänsterpartierna kommer till makten. Den sista liberala
regeringen var ju gång efter annan hänvisad till hjälp från
sina argaste motståndare, förstakammarhögern, för att i
gemensam votering få igenom förslag, som förkastats af
majoriten i dess egen kammare; parlamentarismens
förutsättning, en ständigt användbar, pålitlig regeringsmajoritet, svek
alltså fullständigt. Och om ett homogent, regeringstroget
vänsterparti redan 1906 var en myt, så äro väl utsikterna
därtill för framtiden ännu mycket^ mindre, då en
liberal regering nu är hänvisad till stöd från ett stort, själfständigt
— och hur själfständigt! — parti, socialdemokraterna.
Under dessa förhållanden är det så visst som någonting
i framtiden kan vara, att en liberal regering skall bli tvungen
att liksom sina föregångare af olika färger stödja sig på
de grupper som i hvarje särskildt fall kunna vinnas, nöja
sig med att få sina viktigaste förslag igenom och finna sig
i tillfälliga nederlag — d. v. s. just parlamentarismens
motsats. Snarare än af en liberal regering skulle man då
kanske kunna vänta parlamentarismens införande af en rent
socialdemokratisk ministär, om en sådan en gång kommer, ty
homogenitet saknas där i hvarje fall icke. Men
förhållandet mellan »styrande» och »styrda» inom arbetarrörelsen
lämnar icke stora förhoppningar att en sådan regering
skulle gå i land med den hittills olösta uppgiften att
förvandla den svenska riksdagen till en fotapall åt den
ut-öfvande makten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>