Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Våra ämbetsmän
83
namn, som om ett kotterival innebure en principiellt
rättvisare och högre utmärkelse än erkännandet åt anciennitet
och fylld tjänsteplikt.
Emellertid, aldrig bli de enkla sedernas offentliga
väktare så helt uppfyllda af sitt kalls omätliga vikt, som när
det gäller att hos statens ämbetsmän inpränta en blygsam
uppfattning af deras plats i samhället. Sedt i detta
sammanhang kan vice talmannens remissdebattinlägg i nämnda
ekiperingsfråga få en något vidare räckvidd. Det berör
nämligen utkanterna af ett problem, som i högsta grad
förtjänar beaktas, som strängt taget aldrig förlorar i betydelse,
och som bör skärskådas från olika sidor — problemet om
våra statstjänares ställning öfverhufvud.
»En effektiv förvaltning är all positiv statsverksamhets
A och O», betonades nyligen i denna tidskrift. I själfva
verket är det ingen öfverdrift, att en stats styrka kan
afläsas på dess förvaltningsorganisation. Där finnas många
andra styrkemoment af vikt, framförallt den privata
företagsamheten och klokskapen inom skilda områden, men af
den statliga organisationen beror det ytterst, i hvilken
mån alla enskilda insatser sammanfattas till fruktbärande
arbete i det helas tjänst. Förvaltningsapparaten, som
uppbär det dagliga arbetet, skall gifva konsekvens och
sammanhang, rättssäkerhet, soliditet, effektivitet. Brister den i sina
funktioner, då lider hela samhället, och det är ringa
ersättning, om affärsföretagen alltfort ge stora dividender, forskarne
lagerkronas och skalderna hemföra Nobelpris efter
Nobelpris. Inte heller hjälper det mycket vid en förfallen
administration, om folkrepresentanterna äro aldrig så slagfärdiga,
aldrig så rifvande: vår frihetstid — om vi alltjämt skola
töras citera den — ger exempel nog.
Vid det brådstörtade uppvaknandet år 1905 sågo sig
svenskarne något hufvudyra omkring och sökte, som ske
plägar, syndabockar, hvilka eftertryckligen borde näpsas för
de senaste årens felgrepp. Det blef då framför allt
»byråkratien», som harmen gick ut öfver, och man presterade
långa klagolistor öfver slentrian, långsamhet och till och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
