Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Hjalmar Haralds
organisationerna å ömse sidor fordra af offentlig myndighet
godkända organisationsformer (inklusive öfvermaga unghinkemakt
hindrande rösträttsbestämmelser), ett band som ju redan nu
kapitalismens bolag få underkasta sig.
Kollektivaftalets införande i rättsordningen drager naturligtvis
med sig den konsekvensen, att hvarje moment af dess innehåll
kan underkastas pröfning af domstol, som med fördel torde
kunna organiseras enligt den modernare typen med särskilda
sakkunnige. Härigenom skulle en svensk nationalegenskap, som
är synnerligen skarpt utpräglad hos den svenske arbetaren, den
formalistiska rättskänslan, kunna vinna sin fulla
tillfredsställelse. Arbetaren känner sig — med full rätt — som en fri man,
när han får böja sig under lagen, som trots allt tal om
klasslagstiftning dock har djupa rötter i hela hans svenska väsen, i
stället för under »kapitalets» öfvermakt. Huru mången källa till
strid af Munkforskonfliktens typ skulle icke härigenom
tillstoppas.
Detta om den formella sidan af saken, men denna är
naturligtvis ej den enda. De formella garantierna mot aftalsbrott
räcka ju ensamma icke. Skall vederbörande organisationers
ställning som rättssubjekt vara fullt effektiv, så att skadestånd
kan erläggas, böra naturligtvis dessa vara förmögenhetssub]eklev.
I någon mån äro de ju detta redan genom sina medlemmars
afgifter. Det finnes emellertid en fråga af betydelse för den
moderna socialpolitiken, som bör kunna vid sin lösning ge ett
bidrag äfven till lösningen af nu ifrågavarande problem.
Det är arbetarepensioneringen.
Professor Kjellén har redan i riksdagen fäst
uppmärksamheten på att denna är arbetarnes kraf mot samhället liksom
inordnandet i rättsordningen samhällets kraf mot
arbetarrörelsen. Må det göras den reservationen i detta sammanhang, att
det ideella sambandet mellan dessa båda ting icke berättigar
till att i förhalningssyfte ställa arbetarepensioneringen som
villkor för rättsordningens säkerställande, men ett principiellt
bindande uttalande kanske ej kunde vara ur vägen och vore,
enligt hvad vår riksdagshistoria visar, ingalunda praktiskt värdelöst.
Hur vore det, om man — en redan för längesedan
framkastad tanke — läte fackföreningarna taga hand om
arbetarepensioneringen, så att staten åtoge sig att bidraga med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
