Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
Hjalmar Haralds
sandslätter, som endast ha att bjuda på »Kartoffel» och
»Branntwein».
I Niklas Beckers rhenvisa af 1840 (ej att förväxla med
70-talets »Wacht am Rhein») med dess förbittrade skri:
»Sie sollen ihn nicht haben
Den freien deutschen Rhein,
Bis seine Fluten laben
Des letzten Manns Gebein»
ligger dold i de — kanske — en smula bombastiska orden något
af det lidelsefullt hatfulla patos, som yttrar sig hos de
gammal-testamentlige sångarne, när de utbrista: »Skaffa mig rätt, Herre!»
eller rent af direkt ropa på hämnd öfver Herrens och Israels
fiender, detta som vållar våra moderna teologer så mycket
hufvudbry att med »historiska» och »etnologiska» konstgrepp
bortförklara men kanske bättre förstås af den »nitälskande Gud», som i
hatet till det lifshämmande ser kärleken till det lif, han själf
frambragt och uppehåller.
Svaret kom också från härskarornas Herre, när Wilhelm den
gamle, som i sin barndom måst fly till Tysklands yttersta gräns
för den store korsikanen, i sin ålderdom fick rida in i
napole-onernas hufvudstad i spetsen för segerrika trupper.
Det ligger icke barbari i sådana krigsminnen. Det är icke
barbariet, som håller samman krigsmännens leder i deras gång
mot döden för sin plikt. Ibsen visste bättre, när han i ett
annat sammanhang parade de båda orden — kultur och
disciplin.
Den död, som sprides på slagfältet bland tusenden, är icke
hufvudsaken, när ett folk reser sig för sin rätt att vara herre
i eget hus, trampar ångesten för krigets fasor under
fötterna och stänger ute den samhällsupplösande invasionen af
fiendemakt från dörrarne till sina hem; det är att rädda lif, det
är kärleksverk mot det lif, ur hvilket alla våra lif hämtat
näring, folkets lif.
Det är en lång och mödosam väg från den tid, då Pfalz
ohämnadt brändes, till den, då Fredrik af Baden i staden Kehl,
där i forna tider Frankrikes arméer gingo öfver Rhen, på
återväg till de segrande tyska härarne från ett besök i hemlandet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
