Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
Johannes Kolmodin
med Arabien var troligen alltid mycket liflig under tiden före
Muhammeds uppträdande. Men Arabiens enande i Islams
tecken gör tvärt slut på dessa förbindelser; fr. o. m. denna epok
kan man med visshet antaga, att det semitiska elementet i
Abessinien icke fått något väsentligt tillskott.
Den stora omhvälfningen på 600-talet inleder Abessiniens
isolering, som först i senaste tid blifvit bruten på fullt allvar.
Under medeltiden stod det kristna riket i Ostafrika i förbindelse
med den stora kulturvärlden endast genom den schismatiska
kyrkan i Egypten och Syrien, som själf förde en pupptillvaro
under de otrognas öfvervälde. Abessinarna voro sålunda
hänvisade till att på egen hand bygga vidare på den grund, som
redan var lagd. Att de under sådana omständigheter icke gjorde
några stora kulturella landvinningar, bör icke förvåna oss.
Detta förhållande kan icke användas som ett vittnesbörd om
rasens underlägsenhet, ty det kan väl vara tvifvel underkastadt,
om en medelstor europeisk nation under liknande
omständigheter skulle ha presterat större ting. För verkligt
framåtskridande fordras framför allt, att kulturområdets gränser icke äro
allt för trångt tillmätta; upphäfves denna förutsättning, kan det
vara förtjänst nog att icke låta ett undfånget kulturarf alldeles
förfaras.
De följande århundradena äro uppfyllda af till sitt väsen
och sammanhang föga kända inre strider. Judendomen, som
kanske börjat förkunnas i det axumitiska riket redan före
kristendomen, synes under denna tid ha spelat en viss roll, som
man dock bör akta sig för att öfverdrifna. De halfsjälfständiga
kuschitiska stammarna i periferien börja nu göra sig gällande
på ett bestämmande sätt. På 900-talet går den gamla
konungaätten under; men den ersättes efter en kort tids interregnum af
den s. k. Sagua-dynastien, hvars oblandadt kuschitiska ursprung
är höjdt öfver hvarje tvifvel; (i ättens stamland, Lasta, talas
ännu i dag en agau-dialekt såsom folkspråk). Det intressantaste
med denna omhvälfning är, att för öfrigt så godt som ingenting
blef förändradt. Dessa Sagua-konungar, »som icke voro af
Israels hus», sträfvade tydligen att i allo uppföra sig som sina
salomonidiska föregångare. De gamla inrättningarna höllo sig,
kyrkan rönte kärleksfull omvårdnad, och gees-språket häfdade
sin förra ställning. Sagua-tiden kan betraktas som det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
