Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
Partiernas själfpröfning
utan »själfpröfvande» åthäfvor framlade sin syn på den
partipolitiska böljegången.
Man kan diskutera prof. Kjelléns historiskt teoretiska
tillrättaläggande af partimotsatserna, hans framställning
inrymmer emellertid därjämte en vidräkning med
liberalismens praktiskt politiska konsekvenser af synnerlig kraft
och skärpa.
Prof. Kjellén sammanfattar sina anklagelser i fem tunga
punkter.
Det liberala partiet har för det första genom sin
unionspolitik den afgörande skulden för unionens bankrutt och
därmed för rikets minskade trygghet utåt. Prof. Kjellén
ingår icke i bevisning. Men Dagens Nyheter fyller själf den
luckan. »De frisinnades politik gick», skrifver tidningen,
»mer eller mindre konsekvent genomförd, ut på att ge åt
unionen det förtroende- och tillgifvenhetsinnehåll, som den
enligt unionsakten skulle ha, men i realiteten aldrig fått.»
En hårdare dom kan i själfva verket icke fällas öfver den
liberala unionspolitiken än den, som ligger dold i denna
karaktäristik. Ty på förtroendets och tillgifvenhetens
stämningar har ännu aldrig ett varaktigt politiskt förhållande
kunnat byggas. Unionen strandade på Sveriges oförmåga
att ge åt densamma en grund af solid intressegemenskap.
Men därutinnan räckte icke heller högerpolitiken till. I
grunden har högerns karaktärsfasta stampande på
traktaternas bestämmelser icke förmått mera än liberalismens
utsträckta brodersarmar.
Men prof. Kjellén har gravare anklagelser:
»Den andra posten är, att liberalismen förslappat samhällsandan.–-
Genom att ställa sig som mellanparti vid den parlamentariska socialismens
sida med front mot höger såväl som mot ungsocialism, splittrar det nuvarande
liberala partiet motståndet mot den sistnämnda och riskerar att spela
revolutionen i händer — som man ser, en ren analogi till dess föregående taktik i
unionsfrågan. Men detta är blott ett symptom på försvagad ansvarskänsla
inför det historiska samhället, märkbar inom hela folket som följd af
liberalismens ensidiga omsorg om individuella fri- och rättigheter. — — —-
Den tredje posten hänger härmed samman och lyder så, att liberalismen
hardt när paralyserat statsmakten. Hvar finnes i samtiden en stat så svag, så
bleksiktig, så oförmögen af resolut handling som vår svenska? T. o. m. i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
