Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
Landtarbetariie och partierna 396
förhand. Det liberala partiet har här sin största chance>
sedan den gammalborgerliga frihandelsliberalismen i
städerna under den ekonomiska och sociala utvecklingens
tryck börjat glida öfver till höger, in i den moderata fållan,,
och arbetarne redan längesedan sagt upp partiet tro och
lydnad. Och högern, ja, det borde väl kunna tänkas, att
äfven den skulle vilja ha ett ord med i laget.
Uppfattningen inom partiet på denna punkt synes
emellertid skäligen odeciderad. Man tar nog inte fel, om man
tror den stora massan af partiet mest böjd att kasta yxan
i sjön i detta hänseende och slå sig till ro med de
maktrester, som kunnat tillsvidare räddas bakom den 40-gradiga
skalans och proportionalismens palissader. Man vill ju
helst slippa att omaka sig. Och man ser tämligen
fata-listiskt på utvecklingen — det är ju klart och naturligt,
att landtarbetarne gå med socialisterna, och det man
egentligen kan göra är väl att söka tillsvidare skrämma dem
med busen på det vanliga viset. Utefter den linjen är
också den lilla agitation lagd, som hittills från högerhåll
satts i scen bland landtarbetarne.
Att landtarbetarne måste hamna i det socialistiska lägret
är emellertid icke alldeles axiomatiskt. Detta af flera
anledningar.
För det första finns det en gammal envis, i naturen
grundad motsats mellan land och stad. Den röjer sig i
viss mån i temperament, i synen på lifvet och andra
psykologiska drag. Men den yttrar sig framför allt i det
ekonomiska. Den socialistiska typen för industriarbetaren
är den egendomslöse, kämpande proletären. Man sträfvar
icke till något slutgiltigt mål i det närvarande, det gäller
endast att kunna för tillfället hjälpa upp lifvets nödtorft*
medan man småningom snickrar på den språngbräda, från
hvilken ett följande släkte en gång i tidens fullbordan skall
göra språnget in i det nya samhället. Landtarbetaren är
alltid en nyans mera jordbundet nykter. Idealet för honom,,
i den mån han befinner sig på den nivå, att han har några
idealer, är en bit jord att bruka som sin egen. Som sin
egen. Han vill bli bofast. Han har den starkaste känsla
just för bofasthetens och ägandets värde. Den sociala mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
