Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
469
realistiska genombrott — äfven det en af 80-talets frukter — haft
en lyrisk vår, som icke ännu vissnat, Ola Hansson, Emil Kléen,
Axel Wallengren, Vilhelm Ekelund, Anders Österling, de två
sista tillhörande den nya generationen.
Anders Österling är den af dem, som förvärfvat sig den
största publiken, och han är näst efter Ossian-Nilsson den mest
läste lyrikern i hela den unga skaran, ehuru detta visserligen
icke vill säga mycket.
Österlings debutbok »Preludier» (1904) är i liög grad
karaktäristisk för hela generationen och en af dess allra vackraste
förstlingsalster. »Preludier» är en diktsamling af en yngling, ännu
i sin allra första vår; något af tidig mognad utmärker hela
generationen och allra mest poeterna från Skåne, som synes
gifva sina barn själfva jordens yppighet till faddergåfva.
Sällan om ens någonsin har }oiglingens berusning öfver
lifvet och dess skönhet fått en sådan hänförande gestaltning i svensk
lyrik som hos Österling. Det hvilar en glans öfver de vackraste
dikterna i »Preludier» — och öfver den följande samlingen
»Offerkransar» (1905) — som från tidernas morgon, då människan
för första gången knäföll inför naturens, hafvets och himlens och
jordens majestät, och man erinras ofrivilligt om Klingers gripande
radering »An die Schönheit». Hos båda konstnärerna är det fråga
om en extatisk tillbedjan, hos båda är det hafvet som blir
symbol för oändligheten, ty äfven kring Österlings dikter susar
hafvet, inte det vatten, som flyter kring Skånes kuster, utan allt
det som glittrar och glänser, där haf och himmel smälta samman.
Den Östeiiingska dikten var till sin art alltigenom
musikalisk, det som vädjade till ögat var en vision, men icke en bild
af naturen. Men denna musik var i sin högstämda ton, i sin
stora konst att låta rytmerna smyga sig som det allra mjukaste
ackompanjemang till innehållet ny i vår poesi, rytmen och
stämningen blefvo till ett. Det fanns hos Fröding och
Karlfeldt, men Österlings insats var det högstämda ackordet,
preludiet, som verkar med den språkliga musikens alla medel. Själfva
ordvalet var aristokratiskt, nya färgvalörer och
sammanställningar bidrogo till känslan att stå inför en ny och utsökt konst.
Men det är klart, att en dylik lyrik af hymner och
lofsån-ger icke kan odlas länge eller mycket, preludiernas adagio
fordrar omväxling för att icke glida förbi oss som en oändlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
