156. En sådan komplimang drog allas blick på henne, som de knappt bemärkt, de flesta; men det kamraterna till sinnes gick. O Mahomet! att sultan skulle fästa sig vid en giaur, så ingen av dem fick det första ordet, och ej ens det nästa! Det vart ett allmänt viskande, ett grin, men etiketten hindrade allt flin. 157. Att turken stänger sina kvinnor inne är mycket visligt, påstår jag, enär de icke ha det sammansnörpta sinne som kvinnorna i kalla norden, där moraliteten också, som vi finne, är renare än snön, som är så skär. För värmen smälter isen ner vid polen, på lasten har hon motsatt verkan, solen. 158. Och därför brukar turken kvinnan skicka försiktigt inom lås och rigel än; ett lås kan lagas, som man råkat vricka, men det där andra löds ej hop igen, det är liksom ett vinfat som fått spricka. Bäst att för livet knåda vän vid vän till den moraliska centaur, som kallas för man och hustru, i vårt land, och allas. 159. Så långt vår krönika. Här stanna vi, fast ej av brist på ämne, som de flesta; men stödd på eposdiktens teori styr jag ändå i hamn, den första, bästa. Går man ej kallt min femte sång förbi, så skall han få en högre flykt, den nästa, så snart min sångmö, enligt sin natur, först med Homerus fått en liten lur. 224