4. Ni är »en skön skarprättare!» Javäl, det är ett Shakespeareskt ord, som ni bör gömma; ty krig är blott att sprätta folk ihjäl, om vi dess enda, stora rättsgrund glömma. Har ni en gång stått fram med storsint själ, låt världen, ej dess herrar, därom döma, och säg: vem vann — om icke ni, månntro, och edra huvudmän — på Waterloo? 5. Jag smickrar ej. Ni sväljer smicker helt och det lär också gommen på er reta; nå, den som med kanoner ständigt spelt blir trött vid bara krutrök, kan man veta, och älskar virak, til! och med fördelt på bommar, som... ha lyckats; glad att heta »förlossaren ur bojor» — som ej lossats, »befriaren av folk» —- vars frihet krossats. 6. Låt duka bordet med servisen på, som prinsen av Brasilien er förlänat, men giv er skiltvakt en bit, eller två, av kräsligheterna; ty hur han tjänat så icke har han blivit fet därpå. Ja! själva folket svälter, har man skränat — förstås, ni slitit för er kaka, men giv folket baraste en kant igen! 7. Ej att jag gnatar. En vir majestatis som ni, herr hertig, över gnatet står. Nog vet ni Cincinnatus tjänte gratis, men romartiden är ju icke vår; som Irlandsbarn ni älskar visst potatis, men sätter icke därför, eller sår, ty tunnor guld, i stället för en täppa, slå — med all aktning — rikare i skäppa. 324