56. Fast »krigets värsta upphov» du får heta är du den bästa, påstår jag med skäl, den väg vi gått och den dit vi oss leta. Och varför icke slå en värld ihjäl, för att få nå det målet, då vi veta att världarna du fyller likaväl? Med eller utan dig går världen under, du friska sjö i livets torra lunder! 57. Katrina, detta stora sammandrag av »krigets upphov», eller fredens, (Hymen är alltings stora upphov, menar jag, välj därför vad du anser i kostymen) — Katrina såg med livligt välbehag budbäraren, med segerns gud på plymen, och glömde — när han framgav, stödd på knät, Suwarows brev — en stund att bryta det. 58. Dock var hon snart ånyo kejsarinnan, men dolde icke därför vad som var tre fjärdedelar minst av henne — kvinnan; och då hon sedan brevet överskar stod hela hovet som på nålar, innan ett äkta kungligt löje spådde klar temperatur. De voro stora, dragen, men munnen fin och ögat klart som dagen. 59. Av vad hon erfor var det nöjet störst att fästet låg i blod och grus begravet, o! vid den tanken strålade hon först som en ostindisk soluppgång på havet, ty för en stund fick hennes äretörst av blod tillgodosett det främsta kravet, fast blod är — liksom regn för svedda träd — för äran blott att skölja handen med. 22. — 8 y t o n, Don Juan 337