56. Där låg det, i en dal av skog omringad, uti vars bryn druidereken kärvt stod, som Caractacus till nödvärn bringad, och lyfte armarna mot blixten djärvt, i vilkas skygd var gryning en bevingad härskara flög omkring de bon de ärvt, där grenig hjort sin rast vid källan håller, vars sorl är som ett stilla fågeljoller. 57. Framföre slottet låg en djup och klar och vidsträckt sjö, där aldrig tillopp tröto ifrån en å, vars virvlar där och var den eljest glatta ytan genombröto: där dröjde änderna i säven kvar och kläckte mellan tuvorna, och flöto, och skogen över brädden hang och såg sitt gröna anlete i spegelvåg. 58. Sjön störtade sig i ett fall, vars skum i pärlor glittrade, varpå han tömde — så gälljudd nyss, men nu på engång stum, liksom1 ett litet barn som plötsligt drömde — sitt flöde i en bäck, som spak och krum än glänste fram, än sina krökar gömde bland trädens massor, än med soligt bryn och än med spegeln skuggad utav skyn. 59. Halvt för sig själv sågs ett fragment, ett mäktigt, ifrån den romerska ecclesians dar, en tempelresning, där man förr andäktigt byggt altaren, som nu ej finnas kvar. Befallande stod valvet än, och präktigt, och man försjönk, hur känslolös man var, i vemod över tiden, blåsten, skuren, så snart man såg den ståtliga strukturen. 435